"Egoism i ljuset av psykopati" del 2.

Som jag hoppas att ni märkte från inlägget "Egoism i ljuset av psykopati" och framåt, talar jag numera på bloggen om individer som befinner sig extremt långt in i den egoistiska cirkeln.

De individer som befinner sig extremt långt in i de egoistiska cirkeln är alltså individer som antingen är "normaliserade" psykopater eller de som inte är det. De som inte är det beter sig på liknande sätt som den "normaliserade" psykopaten - därav "egoism i ljuset av psykopati". De "normaliserade" psykopaterna är helt enkelt värre då de "lider" av den beskrivna karaktärsstörningen. Det som utgör ett problem för psykiatrin är att bestämma gränsen för när karaktärsstörningen finns och inte finns.

Om vi uttrycker det på följande sätt; en individ som befinner sig i mittpunkten i den egoistiska cirkeln saknar känsloliv och empati; en individ som inte befinner sig i mittpunkten i den egoistiska cirkeln, men extremt långt in har med all säkerhet något sorts känsloliv och/eller empati (flackt, ytligt känsloliv) respektive (kall/bristande empatisk förmåga, men känslolivet fungerar inte alls "normalt".

De som vet eller "känner" att de utsätts för en person extremt långt in i den egoistiska cirkeln behöver inte göra denna bedömning. Bedömningen är redan gjord - denna person manipulerar, ljuger, skadar beter sig som om denne varken har ett känsloliv eller empati och beter sig som om denne är en "normaliserad" psykopat.

Betyder detta att jag inte tror att det finns "normaliserade" psykopater - inte alls. Betyder detta att jag tror att det finns individer som beter sig som "normaliserade" psykopater utan att vara psykopater - ja.

Det är en individs beteende som påverkar andra människor.

och

Det är en individs avsaknad eller bristande empati som gör att andra människor som har empati "känner" eller kan "känna" att någonting är "fel" - det är "tomt" eller "du får inget tillbaka" (se inlägget reaktioner och signaler från 31/8).

Ta hand om er,

Manoredo