Identifiera med förnuft och känsla del 1; Kognitiv psykologi

Om du känner något låter det förnuftigt att förstå varför du känner något.

Det du känner vill du förstå. Rent logiskt borde det vara förnuftet, rent tänkande och analys som måste till för att förstå det du känner.

Ovanstående låter rätt rimligt hoppas jag.

Du känner av stämningen när du går in i ett rum med människor - är det en god stämning eller är det en tryckt stämning. Du som kan avgöra detta "känner" av stämningen, du analyserar inte med förnuftet utan känner detta.

Om du själv är deprimerad eller glatt upprymd har du svårt att "känna" av stämningen. Anledningen är att du "går in i dig själv" och känner din egen känsla så starkt att du inte känner andras känslor eller generella stämningar.

Det kommer kanske inte som en överraskning därför att det enligt min uppfattning är en omöjlighet för en individ i centrum av den egoistiska cirkeln att "känna" av olika stämningar.

Vad har då detta för betydelse. Enligt min uppfattning har det stor betydelse.

I en grupp, på arbetsplatsen, i organisationer "känner" människor av stämningen i gruppen, på arbetsplatsen, i organisationer. Det är här enligt min uppfattning det skiljer sig i problematik mellan att möta en "normaliserad" psykopat i ett förhållande respektive i ett annat sammanhang, där "känslor" inte är det primära.

I en grupp, på arbetsplatsen och i organisationer kan "stämningar" kännas av omedelbart eftersom "egna känslor" inte är så framträdande.

I ett förhållande är det svårare att känna av "stämningar" omedelbart eftersom "de egna känslorna" är framträdande.

Det jag tar upp här är alltså att de flesta "känner" av en generell stämning. Detta görs med känslolivet och empati, för att identifiera anledningen till denna känsla måste förnuftet användas.

Manoredo